Transmisson: Democracy

Ett kommunikationsmedels framgång kan mätas i hur effektivt det är på att lagra och sprida bilder av nakna kvinnokroppar, och det är den nakna kroppen som markör i tekniken för informationsflöde som ställer den framtida lyckan för densamma. Resultatet är givet där bilden dyker upp. Kan kroppen förmedlas, mångfaldigas och flyktigt njutas så är också tekniken ändamålet en given succé. Denna teknik kan sedan nyttjas på sätt som får Radio Free Europe att framstå som en semafor och tredje rikets Volksempfänger liknar plötsligt ett amatörradiosällskap. Ett oavbrutet flöde som bryts mot upplevelsecentrats vågbrytare och sprider ord, ljud, bilder till platser som tidigare var ovetande. Oupplysta om vår västerländska civilisations grandiositet. Som politiskt maktmedel är den digitala bildens potential obegränsad som en del i krigsföringen mot regimer som ännu inte böjt nacke inför västerlandets korsfarare.

Lockelsen till det tabubelagda talar sitt tydliga språk, men den nakna kroppen som testpilot är i sig inte skäl nog att utveckla en digital kanal rakt in i människors hem och medvetande. Där Edmund Schultz* såg radiovågorna som ett rumsbehärskande medel på väg till att föda en ny imperiepolitik så har den digitala tekniken förfinat möjligheten till att nå dit ingen annan lyckats nå tidigare. Medvetenheten om att det digitala meddelandet är omöjligt att strypa så länge det finns en avsändare och en mottagare gör att den västerländska civilisationens allra vackraste uppfinning föräras med censur på platser där förbudet mot blottade anklar ännu lever kvar.

Det totala kriget är idag mycket mer än luftherravälde, stridsvagnar och övergrepp mot civila. Det utkämpas med hjälp av hyperlänkar och script. Genom att använda etnologer och antropologers kunskap, där den enes njutning är den andres tabu och förfinat gör detta förarbetet den dag då maskineriet verkligen sätter in högsta växeln.

Drivet till sin spets så kommer republiken Irans fall inte främst vara skrivet av ››semtex››, ››USMC›› eller ››Blackwater Worldwide›› – utan i silikon, cumswaps och dubbla penetreringar.

* ››Samtidigt som de rumsbehärskande medlen ökar vaknar ett nytt rumsmedvetande hos människan. Samfärds-, nyhets- och maktmedlens ökade räckvidd har även utvidgat den politiska sfären. Det överraskar därför inte att på olika håll i världen nya ansatser till imperiepolitik låter sig iakttas››
- Res Publica 23/1993.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, masskommunikation, internet, krigföring, edmund schultz och jenna jameson

idem

Jag ville vara en annan,
men jag vet inte vem.
En främling står bortvänd, med pannan
mot stjärnornas lågande hem.
Jag skulle aldrig se hans ögon
och aldrig hans anletsdrag.

Jag ville vara en annan
en främling, en annan än jag.
Pär Lagerkvist ur Aftonland, 1953.

Är det att jag känner mig kluven inför mina egna ord eller är det en del i en identitetsprocess som gör att jag söker mig bort från vanan, bort till en plats om ännu inte färgats av det som var innan? Som nu är en ny sida att vända fram där jag kan dra linjerna som jag vill, och som inte känns smutsad av vardagens göranden och önskningar?

Att en gång välja skymningsvägen var att välja bort den där ››verkligheten›› som tvingade sig mot mig. Jag ville kasta mig ut i det skymmande ljuset där dagen gick mot natt för att kunna gömma mig i dunklet. Men också finna nya väga där jag inte kunde överväga varje rörelse som skulle komma att förändra de skeenden som låg framför mig.

Jag tror att jag misslyckades.

En vän sa till mig att ››verkligheten blev teoretiskt motbevisad för trettio år sedan››. Kontexten var intern. Ironisk. Men träffande. Tänk om ››verkligheten›› är motbevisad? Den ››nya›› tekniken gör det möjligt att distansera sig än mer än möjligheterna till kommunikation för oss närmare varandra. Den bedrägliga föreställningen om anonymiteten i kombination med ett överindividualiserat samhälle driver oss in i drömmen om återskapandet av den nya identiteten som en Fågel Fenix: ››Jag har makten över mitt eget öde››. Och så vidare. Men är inte tankar som dessa egentligen dissociativa tendenser, som kan resultera i amnesi rörande den egna identitetens grunder?

______________________________
Andra bloggar om: kultur, dissociativ, tendens, verkligheten, pär lagerkvist, aftonland, skymningsvandring

Skapelse / Destruktion

››I de mest våldsamma kärnreaktionerna kan det tänkas att man under mycket korta tider skulle kunna reproducera de förhållanden som rådde vid universums skapelse››

Om skapelsen kom i form av en ››big bang›› så tycks det vara paradoxalt att ett hypotetisk och totalt kärnvapenkrig skulle kunna reproducera – reaktivera – själva det som ligger till grund för vår existens. Om så endast för en mycket kort tid. Destruktionen av det som i förflutenheten förenade himmel och jord uppstår i det att allt bryts sönder.

Vetenskapens nyckfullhet eller skapelsens ironi?

______________________________
Andra bloggar om: kultur, skapelse, fragment, destruktion

Ett italienskt brott

I skydd av mörkret kan också ljuset närma sig människan. Pier Paolo Pasolini (1922-1975) sökte ljuset hos ››le borgates›› unga pojkar, han letade efter kärleken i flyktiga möten nattetid i Roms slumkvarter. Sökandes efter ett ljus som kanske kunde ge något ytterligare åt den åldrande bögen än de ytliga bekantskaper som radade upp sig i den andra världen, där han var den som åtråddes. Istället åtrådde han ››ragazzi di borgata›› – de maskulina, hårda, unga männen från slummen – och de levde sina liv i disparata verkligheter.

Pasolinis nattliga möten måste ha fyllt honom med det där ljuset som inte bara handlar om köttets åtrå. Det har skrivits att han kunde ta med sig dessa unga män in i Roms kulturella etablissemang och där göra skandal. Han ska ha varit en god lyssnare och ha föredragit dessa gatans pojkar framför den parnass som efter tid kom att distansera sig från honom på grund av hans vanor. Men inte bara längtan efter kärleken som drev honom ut i natten skulle vara det som distanserade honom från etablissemanget. Hans kompromisslösa konstnärskap gav honom ingen ro i mötet med den italienska efterkrigstiden. Ett samhälle präglat av hårda motsättningar mellan besutten och bessuttna, mellan fascister och kommunister, mellan tradition och modernitet. Censuren var efter honom, det politiska etablissemanget ville förbjuda hans filmer, den ››kätterska marxism›› han förespråkade och den uttalade homosexualiteten lär ha varit mer än en nagel i ögat på mången reaktionär. Men det var inte i de samhälleliga motsättningarna som Pasolini till slut skulle möta sitt öde.

Istället var det ett möte med en av dessa ››borgatoro›› som också skulle bli det sista mötet som Pasolini skulle komma att göra i den här världen. Den sjuttonårige Pino Pelosi var den som skulle komma att avsluta Pasolinis liv – åtminstone officiellt – för det finns omständigheter som aldrig har utretts tillräckligt för att kunna avföra teorierna om en mörkläggning. Pasolinis kropp hittades svårt sargad, men Pelosi skulle gripas utan att den minsta blodfäck kunde finnas på hans kläder eller kropp.

Det har spekulerats i om det var fascister som planerat ett bakhåll mot Pasolini, eller var det kanske några hallickar som tröttnat på hans besök i slummen. Det lär vi aldrig få veta. Men de nattliga möten som Pasolini företog sig med den besattes frenesi var en väg till det ljus som han tycks ha sökt hela sitt liv. Där han ligger på den rostfria båren så finns inget vackert, men världen är inte heller vacker, och så var inte Rom trots alla vykort som färdats från Tiberns stränder prydda med Colosseum, vespor och ››La Vita è bella››.

Pier Paolo Pasolini var en kättare, det allra värsta tänkbara i mångas ögon; röd, kåt och bög, bara en av dessa skulle vara skäl nog att få sitt liv ändat på en dammig gata i Rom även idag. Men hans ord kan inte suddas ut, hans bilder är förevigt etsade i minnet hos kinematografen och den kärlek han sökte om natten möter mig i Antonin Artauds dikt ››Jardin noir›› (Svart trädgård) från 1921/22.

Men de har framträtt ur dödens marker
dessa blommor som en lång drömmöda slagit ned
med askan och den okroppsliga röken
från en rabatt med nattliga liljor, avklädda
en efter en som mörkrets timmar
i den fruktansvärda och yttersta årstidens forsar
mot svarta vatten. Stundens sena lysande diamanter
har strålat, sällsam upplysning
från en kantrad sol.
Liljorna har skingrat mörkerskyarna i den vackra
trädgården
mot vilken tidvattenvågorna bryts.
Och era heliga pelares stelnande metall.
o stänglar, har vibrerat. – Se natten som ger
sina hornportars universella nyckel
till de befriade själarnas emanation.

Antonin Artaud, Svart trädgård ur Artaud av Artaud, A&W Gebers, 1981. Översättning: Percival.

______________________________
Andra bloggar om: kultur, pasolini, mord, antonin artaud, homosexualitet, hatbrott

Livets okränkbarhet – självmordet som symbol

Självmordets logik är svår att förstå, det är en handling omgärdat av starka tabun dels ur religiösa aspekter, men även rent världsligt etiskt. Det rationellt filosofiska självmordet är ovanligt i Sverige och den självspillande handlingen härleds till inverkan av psykisk störning, som en följd av kris eller inflytandet av droger. Det ››vanliga›› självmordet är snarare ett uttryck av förtvivlan än av ett logiskt övervägande. Historiskt och kulturellt är självmordet, och försöken därtill, starkt tabubelagda handlingar. I Sverige ansågs försök eller förberedelse vara straffbelagt fram till 1864 och på de flesta platser i världen är det än idag så. Inom de abrahamitiska religionerna är självmordet en handling som starkt fördöms, men det finns/har funnits kulturer där självmordet förekommit som en integrerad del av de sociala konventionerna. Sociologen Émile Durkheim (1858-1917) skapade i sin bok Le Suicide (Självmordet, Argos, 1983) en möjlighet till kategorisering av självmordet som i mångt och mycket kommit att definiera föreställningen om självmordet som meningsskapande social handling.

Det är få handlingar utförda mot eller genom sitt själv som ger samma reaktioner som självmordet. Det är en tragedi var gång någon väljer att ända sitt liv, det är en tragedi både för den som utför handlingen och de som lämnas kvar med att försöka förstå varför detta hände. Men kan ett så laddat begrepp som självmord vara en analogi för pånyttfödelse, för uppståndelse?

Innan jag begår självmord kräver jag försäkran om att jag finns till, jag skulle vilja vara säker på döden. Livet förefaller mig endast vara ett medgivande av tingens skenbara avläsbarhet och deras förankring i sinnet. Jag känner mig inte längre som tingens oåterkalleliga mötesplats. Döden som helar, helar i det att den skiljer oss från naturen.

Antonin Artaud (1896-1948), den franske dramatikern, regissören, skådespelaren och mystikern, skriver i sin text Sur le suicide ur Textes surréalistes om önskan att begå brott mot sitt själv, att ända sitt liv för att kunna återskapa sitt jag. Han skriver:

Om jag tar mitt liv så är det inte för att förstöra mig utan för att återskapa mig, självmordet blir för mig endast ett medel att våldsamt återerövra mig själv, att häftigt bryta in i min varelse, att föregå Guds osäkra närmande. Genom självmordet återinför jag min avsikt i naturen, jag ger för första gången tingen formen hos min vilja.

Artaud fortsätter med att argumentera för självmordet som helande handling, det är en tanke där hans handling skulle förmå honom att rikta sin kraft och sina böjelser, att påverka sin egen verklighet. Genom att göra brott mot sin egen existens går han in i ett neutralt tillstånd där han ställer sig mellan det sköna och det fula, det goda och det onda.

Jag gör mig svävande, utan böjelse, neutral, offer för jämvikten mellan goda och dåliga uppmaningar.

Det är den surrealistiske mystikerns tankar, ett utmanande av det okränkbara i livet självt, som stiger fram i Artauds text. Livet framställs som en enda lång plåga, där människan står utlämnad till Guds nycker och planer. En motsägelsefull tillvaro där människans lycka respektive olycka helt är utlämnad till slumpen. Människans förmåga till gott, till det geniala – till dårskapen – ligger ojämnt fördelat inom oss. En omständigheternas filosofi där förmågan till att göra gott och ont är produkter av ovan sagda omständighet. Vad Artaud ger uttryck för är ett motstånd mot det predestinerade element som finns inbyggt i den västerländska civilisationens hierarkier. De sociala konstruktionernas identitet utifrån var du är, vad du är och hur du kom till världen står i vägen för din förmåga att gripa sin egen existens om veka livet och ta sig ur, upp och vidare.

Det framförs ofta att Gud skulle vara grym, att människans existens är ett nyckfullt spratt där Gud är den som skrattar sist. Men om nu Gud är grym, och allt som sker gör det av en anledning, så torde det grymmaste av Guds alla handlingar vara att vi tvingas att leva. Eftersom vi inte kan påverka hur historien drar fram över oss med all den börda som lagts uppå våra axlar av tidigare generationer så vi får sota för andras synder, vissa måste slita i sitt anletes svett för att få ihop mat för dagen, det står skrivet i vår akt där hos Gud att så ska det vara. Vi förstår inte, kan inte, vill inte heller. Artaud uttrycker denna ambivalenta oro inför det stundande självmordet, självvåldet som ska få hans existens att återigen finna en plats i skapelsen.

Det är möjligt att min varelse i det ögonblicket upplöses, men om den förblir hel, hur ska skall då mina förstörda organ reagera, med vilka omöjliga organ kommer jag ta del av sönderslitandet?

Döden, såsom den inom fiktionen står skriven, slits mellan ångest och njutning. Likt den pulserande kraft ur vilken vi är komna är döden också ett tillstånd som eftertraktas och avskräcker. Diktningen är fylld av beskrivningar av döden, om självmordet, att begå brott mot existensen. Det är njutningsfulla texter, kliniska berättelser och skärande ångest som flödar ur diktarens penna. Allt för att fånga det naturliga tillstånd som följer av att ha blivit född.

Jag känner döden över mig som en störtflod, som ögonblicksryckningen under en blixt vars kraft jag inte kan föreställa mig. Jag känner hur döden är tung av njutningar, av virvlande labyrinter. Var finns detta i mitt väsens tanke?

Ovissheten håller oss kvar, majoriteten av oss väljer att fortsätta våra liv oavsett hur eländig situationen ter sig. Att nå fram till självmordstillståndet såsom Artaud beskriver det är en process, en resa där utforskandet av själens geografi ständigt leder den sökande på avvägar och som sällan till vägs ände. Vilket kanske är tur, då Artauds utforskande av självmordet, som symbolik eller som metafysiskt tillstånd, tangerar vansinnets logik både ur den icketroendes respekt inför livet, och den troendes respekt inför det Gudomliga. Artaud talar om denna resa samtidigt som det blasfemiska innehållet i den surrealistiska texten når sitt crescendo genom att göra bajonett på inför livet.

Jag upplevde inte livet; varje moralbegrepps cirkulation var som en besmutsad flod för mig. Livet var för mig inte något föremål eller någon form; det hade för mig blivit en räcka resonemang. Men resonemang som gick på tomgång, resonemang som inte gick alls, som inom mig var som omöjliga ››scheman››, vilka min vilja inte lyckades slå fast.

Civilisationskritiken i Artauds texter, inte bara denna där ha går på offensiv mot livets okränkbara existens, är påtaglig. Den automatiserade människan som Artaud kan tyckas skönja i det moderniserade samhällets allt jäktigare tempo är också det en kritik som än idag känns legitim. Det liberalkapitalistiska samhällets jakt på profit skulle in absurdum kunna motsvara Artauds uppgivenhet inför en frånvarande, nyckfull, Gud.

Till och med för att nå fram till självmordstillståndet måste jag invänta mitt jags återkomst, jag måste få fritt spelrum för alla min varelses yttringar. Gud har försatt mig i förtvivlan som en konstellation av återvändsgränder vars utstrålning slutar i mig. Jag kan varken dö eller leva, och inte heller önska dö eller leva. Och alla människor är liksom jag.

Artaud ändar till slut sitt liv. Sittandes nedanför sin säng finner man honom hållandes en sko. Men det skulle ta tid innan han gjorde handling av sina tankar. Texten som citeras här ovan skrevs 1925 och Artaud lämnade jordelivet först tjugofem år senare, 1948, efter många kreativa år fyllda av både genialitet och dårskap. Kanske återskapades han genom den överdos av chloral som han sägs ha tagit, men jag låter detta vara osagt.

Citaten är hämtade ur Artaud av Artaud, A&W Gebers, 1981. Översättning: Leif Janzon.

______________________________
Andra bloggar om: kultur, motkultur, antonin artaud, självmord

En början

Att bära på ett slut
är alltid en början
det svåra är
att följa

Ett anslag som har lyft
en ensamt trevande rytm
där alltings utgång
redan definieras

Ett steg i fel riktning
ger mig oanade följder
då rummet förändras
med dig

En resa från ett inget
där en Prolog andats
kan aldrig skiljas
från slutet

[…]

Ett fragment – ett brottstycke – som genom att skilja sig från en sammansatt verklighets önskan om att vara ett med allt, där viljan till makt går genom ordet frihet, vill aldrig låta sig infogas i deras berättelse. Det allmännas önskan om koherens slår bojor kring ord, tanke och sökandets fria former. Schematiskt ska världen byggas och avvikelsen hava icke tillträde – jag bombarderas dagligen av dessa scheman som önskar inordna mig i den verklighet som just nu ligger närmst den världsliga makten.

Men dessa scheman bryts upp av linjer som löper genom verkligheten likt de illegala trådar som gav ljus åt Tiblisis invånare då ett schema byttes ut mot ett annat. Det reglerade gjordes oreglerat, för att i nästa stund schematiskt inordnas under ekonomismens stjärnbeströdda baner. I nittiotalets mörker skulle så elförsörjningen bli monetär, i ett land som fått detta genom föråldrade ledningar men utan att behöva krypa ihop under någon annans plånbok.

Trådar, ledningar, tranformatorer och kraftstationer förseglades med plomberingar av utländsk vilja till makt. Det gemensamma blev till den endas, och snart slocknade ljusen över hela Tiblisi. Ett schema byttes mot ett annat. Men där mörkret sänkte sig, där tändes ett anarkins ljus, och snart bröts plomberingarna, ledningar drogs om och en livsfarlig lek med elindustrins regler tog sin början. De inordnade bröt sig ur det påtvingade sammanhanget, blev till fragment och ett fragment låter sig inte lättvindligt fjättras till deras berättelse. Förvisso går allt med våld, men våldet förändrar också det som önskas betvingas. En betydelse som används i ett disparat resonemang kan komma att stjälpa allt om ända.

[…]

En solitär enkelhet
kan förändra linjerna
för hur vi uppfattar
tid och rum

Genom att skilja
oss från berättelsen
så är dess verkningar
början till slutet

Vi är fragment
separerade från varandra
men vi binder oss
till något nytt

Vägen går utanför
de inpiskade linjerna
en njutning i utanförskapet
och frihetlig kåthet

______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, fragment, diskurs, koherens, text