Ett italienskt brott

I skydd av mörkret kan också ljuset närma sig människan. Pier Paolo Pasolini (1922-1975) sökte ljuset hos ››le borgates›› unga pojkar, han letade efter kärleken i flyktiga möten nattetid i Roms slumkvarter. Sökandes efter ett ljus som kanske kunde ge något ytterligare åt den åldrande bögen än de ytliga bekantskaper som radade upp sig i den andra världen, där han var den som åtråddes. Istället åtrådde han ››ragazzi di borgata›› – de maskulina, hårda, unga männen från slummen – och de levde sina liv i disparata verkligheter.

Pasolinis nattliga möten måste ha fyllt honom med det där ljuset som inte bara handlar om köttets åtrå. Det har skrivits att han kunde ta med sig dessa unga män in i Roms kulturella etablissemang och där göra skandal. Han ska ha varit en god lyssnare och ha föredragit dessa gatans pojkar framför den parnass som efter tid kom att distansera sig från honom på grund av hans vanor. Men inte bara längtan efter kärleken som drev honom ut i natten skulle vara det som distanserade honom från etablissemanget. Hans kompromisslösa konstnärskap gav honom ingen ro i mötet med den italienska efterkrigstiden. Ett samhälle präglat av hårda motsättningar mellan besutten och bessuttna, mellan fascister och kommunister, mellan tradition och modernitet. Censuren var efter honom, det politiska etablissemanget ville förbjuda hans filmer, den ››kätterska marxism›› han förespråkade och den uttalade homosexualiteten lär ha varit mer än en nagel i ögat på mången reaktionär. Men det var inte i de samhälleliga motsättningarna som Pasolini till slut skulle möta sitt öde.

Istället var det ett möte med en av dessa ››borgatoro›› som också skulle bli det sista mötet som Pasolini skulle komma att göra i den här världen. Den sjuttonårige Pino Pelosi var den som skulle komma att avsluta Pasolinis liv – åtminstone officiellt – för det finns omständigheter som aldrig har utretts tillräckligt för att kunna avföra teorierna om en mörkläggning. Pasolinis kropp hittades svårt sargad, men Pelosi skulle gripas utan att den minsta blodfäck kunde finnas på hans kläder eller kropp.

Det har spekulerats i om det var fascister som planerat ett bakhåll mot Pasolini, eller var det kanske några hallickar som tröttnat på hans besök i slummen. Det lär vi aldrig få veta. Men de nattliga möten som Pasolini företog sig med den besattes frenesi var en väg till det ljus som han tycks ha sökt hela sitt liv. Där han ligger på den rostfria båren så finns inget vackert, men världen är inte heller vacker, och så var inte Rom trots alla vykort som färdats från Tiberns stränder prydda med Colosseum, vespor och ››La Vita è bella››.

Pier Paolo Pasolini var en kättare, det allra värsta tänkbara i mångas ögon; röd, kåt och bög, bara en av dessa skulle vara skäl nog att få sitt liv ändat på en dammig gata i Rom även idag. Men hans ord kan inte suddas ut, hans bilder är förevigt etsade i minnet hos kinematografen och den kärlek han sökte om natten möter mig i Antonin Artauds dikt ››Jardin noir›› (Svart trädgård) från 1921/22.

Men de har framträtt ur dödens marker
dessa blommor som en lång drömmöda slagit ned
med askan och den okroppsliga röken
från en rabatt med nattliga liljor, avklädda
en efter en som mörkrets timmar
i den fruktansvärda och yttersta årstidens forsar
mot svarta vatten. Stundens sena lysande diamanter
har strålat, sällsam upplysning
från en kantrad sol.
Liljorna har skingrat mörkerskyarna i den vackra
trädgården
mot vilken tidvattenvågorna bryts.
Och era heliga pelares stelnande metall.
o stänglar, har vibrerat. – Se natten som ger
sina hornportars universella nyckel
till de befriade själarnas emanation.

Antonin Artaud, Svart trädgård ur Artaud av Artaud, A&W Gebers, 1981. Översättning: Percival.

______________________________
Andra bloggar om: kultur, pasolini, mord, antonin artaud, homosexualitet, hatbrott