idem

Jag ville vara en annan,
men jag vet inte vem.
En främling står bortvänd, med pannan
mot stjärnornas lågande hem.
Jag skulle aldrig se hans ögon
och aldrig hans anletsdrag.

Jag ville vara en annan
en främling, en annan än jag.
Pär Lagerkvist ur Aftonland, 1953.

Är det att jag känner mig kluven inför mina egna ord eller är det en del i en identitetsprocess som gör att jag söker mig bort från vanan, bort till en plats om ännu inte färgats av det som var innan? Som nu är en ny sida att vända fram där jag kan dra linjerna som jag vill, och som inte känns smutsad av vardagens göranden och önskningar?

Att en gång välja skymningsvägen var att välja bort den där ››verkligheten›› som tvingade sig mot mig. Jag ville kasta mig ut i det skymmande ljuset där dagen gick mot natt för att kunna gömma mig i dunklet. Men också finna nya väga där jag inte kunde överväga varje rörelse som skulle komma att förändra de skeenden som låg framför mig.

Jag tror att jag misslyckades.

En vän sa till mig att ››verkligheten blev teoretiskt motbevisad för trettio år sedan››. Kontexten var intern. Ironisk. Men träffande. Tänk om ››verkligheten›› är motbevisad? Den ››nya›› tekniken gör det möjligt att distansera sig än mer än möjligheterna till kommunikation för oss närmare varandra. Den bedrägliga föreställningen om anonymiteten i kombination med ett överindividualiserat samhälle driver oss in i drömmen om återskapandet av den nya identiteten som en Fågel Fenix: ››Jag har makten över mitt eget öde››. Och så vidare. Men är inte tankar som dessa egentligen dissociativa tendenser, som kan resultera i amnesi rörande den egna identitetens grunder?

______________________________
Andra bloggar om: kultur, dissociativ, tendens, verkligheten, pär lagerkvist, aftonland, skymningsvandring