Ephmeros

Alla dagar likadana – följer ett inrutat mönster där avstegen är få och vardagen skiner likt en polerad fasces varjag än låter min blick vandra. För att skapa någon form av andning i de luftäta skott som arbetslivet bjuder, så måste oaser skapas om inte i direkt anslutning till arbetsplatsen så i inre rum. Att stirra in i en vit vägg efter att matlådan med gårdagens middag avnjutits kan vara en sådan oas. Upprepad var dag så blir det en tradition … som blir till en tillflyktsort … som blir till ett meditativt tillstånd bortom telefoner… frågor … måsten.

*

Är lyckan efemär? Något som kan ske i glappet mellan vardagens övergångar i varandra, eller kan vi se fram mot en kapitulation inför något varaktigt?

*

En näringslivets demokratiska ordning säljer oss lycka förpackat i prasslande påsar, styva kartonger och fashionabel design – men detta köpta tillstånd som förlägger ledan för att sedan finna den igen är knappast lycka. Lycka är ett tillstånd som är varaktigt och i den libelakapitalistiska definitionen av lycka så krävs vi att lösa abonnemang. Kapitalismen skänker ett substitut för lyckan, mot betalning och för en begränsad tidsperiod.

Det kapitalistiska tillståndet är ett tillstånd av ständig flykt. En flykt som spiller över i det förfärliga sinnestillstånd som kallas fritid – tiden som av Thomas av Aquino kallades det kontemplativa livet – men i det kapitalistiska finns knappt tillfällen till kontemplation.

Varför?

För att kontemplation inte genererar någon profit till den som är ägare av din ofritid; det aktiva livet är det som håller dig flytande – men det kontemplativa livet som Thomas av Aquino ansåg vara det liv som Gud värderade högst äts upp av måsten och längtan efter fler substitut för frånvaron av lycka. Att tänka ansågs en gång vara det som höjde oss över djuren – idag är det förmågan att köpa sig lycka som skiljer oss från desamma. Men där kapitalismens system för att sålla slår som hårdast så uteblir konsumtionens lyckobringande effekter, och plötsligt så är den ickekonsumerande reducerad till blott ett djur.

[…]

En arbetsgivare, småföretagare och före detta liberal debattör vid namn Pernilla Ström berättar i statstelevisionen för K-G Bergström att hon tidigare grät två gånger i månaden; (1) vid den tjugofemte då hon såg sin profit ätas upp av löneutbetalningar och (2) vid den tolfte då arbetsgivaravgifterna skall betalas. Idag gråter hon bara runt den tolfte.

Lyckliga Pernilla som bara behövde gråta två gånger i månaden.

Mina egna tårar torkar jag den tjugofemte för att sedan låta de falla i en månad.

______________________________

Andra bloggar om: kultur, efemär, situation, kapitalism, lycka, kontemplation, thomas av aquino

Ingen makt åt fantasin utan fantastiska fantasier!

FÖRNYAT MÅLERI
Tänkt för en bred publik. Kan läsas utan besvär.

Var moderna,
samlare, museer.
Har Du några gamla målningar,
förtvivla inte.
Behåll gärna minnena av dem,
men förnya dem
så de passar tiden.
Varför förkasta det gamla,
när man kan modernisera det
med några penseldrag?
Det aktualiserar
Er gamla kultur.
Var samtida
och högdragen på samma gång.
Måleriet är förbi.
Ge det nådastöten.
Förnya det.
Leve måleriet.
Fritt översatt till svenska.

Asger Jorn: ››Paris by night›› ur utställningen ››Modifications›› visad på Galerie Rive Gauche, Paris, 6/5 till 28/5, 1959.

[…]

Jag trevar mig fram. Söker intryck och inspiration utan att egentligen reflektera över dess positionering i tid och rum. Coolness är ändå alltid en faktor som leder sökandet, en känsla som kanske inte korresponderar med det fria utforskandets rena önskan men är ändå väl integrerat i inspirationens objekt. Som en Swiftsk skattletare läser jag av det jag finner och bedömer dess värde för mitt själv. Är detta värt att ägna tid åt? Finner jag en tillfredställelse i att lägga beslag på detta och kan jag använda mig av det i mötet med den yttre verkligheten?

Coolness [ko´l näs`]
• som kommunicerar ett svalt, samlat och lugnt intryck som bryter mot allmänt beteende [vard.]: cigaretten i mungipan på Camus var verkligen ~; utställningen bars upp av en tydlig ~; ~ var vad han sökte efter i sin entré
HIST.: sedan 1950-talet; av eng. cool ’sval; kylig’; besl. med kall, kylig.

Det avståndstagande från konventionerna som coolness kommunicerar finns inte bara i hur en person eller en tanke formuleras, det finns även i själva upplevelsen av situationen. Där rörelsen fortplantar sig utanför det egna rummet blir också coolness ett begrepp som berättar något om omgivningen ur en vidare bemärkelse än den egna personliga upplevelsen. Den är ett redskap som går att använda för att synliggöra den nervositet som genomsyrar samtiden; men är på samma gång det som avslöjar de posörer som valt att iklä sig coolness som kommersiell stil – vilket i sig är ett uttryck för den samtida nervositeten.

En äkta coolness finner jag i Asger Jorns texter och måleri – om det så handlar om att förnya måleriet eller att skapa en international för fantasifull Bauhaus, men också i Albert Camus närvaro då han blickar in i kameran med en cigarett i mungipan eller hos omslaget till Miles Davis platta ››Birth of the Cool›› från 1950.

Coolness är under the skin medan allt annat blott är yta.

______________________________
Andra bloggar om: kultur, asger jorn, måleri, situationism, modernitet, coolness, yta och reception.

Fenêtre d’enfer

Följeslagare, vän och älskare,
etylalkohol vid min sida,
en ständig påminelse.

Repetitiva rytmer,
streaming God through my reality.
Leder mig in i dig.

Benrangel, råttfångare och reskamrat,
tetrahydrocannabinol
yawn ad-din är nära.

Fraktaler krackelerar,
illusions are nothing but reality.
Notkes nöter mina revben.

Arkitekt, konstruktör och kemist,
metylendioximetamfetamin
upptäcker Köllischs genväg.

Leenden spricker,
a grim reinvention of reality.
Tartaros öppnar sin famn.

Förrädare, mesith och narr,
bensoylmetylekgonin
ackompanjerad av Saint-Saëns.

Förintelsen avbeställd,
drugs would tear me apart.
Intet lyfte min fruktan.

[…]

Hur komma till rätta med intet? När tänkare sökt förklara den enskilda existensens mysterier faller människans lott till grubblerier och undanflykter. Att förlora sig i glädjen – det kollektiva ruset – är en väg att tillfälligt stänga dörrarna till det inre som sjuder av funderingar över varat. Hegel ska ha menat att ››intet›› kunde vara en del av ››varat›› och att dess dialektik skapade förändring. Jean-Paul Sartre är i existensiella frågor omöjlig att se förbi. I ››Varat och intet›› (fr. original; ››L’Être et le néant›› från 1943) är intet själva förutsättningen för vår frihet. Samma frihet är oss tilldömt och genom detta har vi val att göra inför hur vi vill leva våra liv; dess följd är ångest. En ångest som kanske kommer av insikten att vi står utan grund i tillvaron.

Salig för intet, frälst utav nåd,
enligt Guds fasta evighetsråd.
Utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
- F. Engelke, 1875.

Är det då underligt att rader som dessa är en hand att hålla då ruset slutat pulsera, och världens alla kval hopar sig som vore en storm i antågande?
______________________________
Andra bloggar om: kultur, varat, intet, rus, existens och sartre.