Nya vägar.

Denna blogg var från början tänkt som en textventil för att jag skulle kunna hitta tillbaka till något som kan liknas vid skrivarglädje. Trots att just det ordet känns oerhört klichéartat så har detta i mångt och mycket infunnit sig i och med publiceringen av texter här. Därför känns det roligt att meddela att denna blogg nu går in i den eviga (?) vilan.

Genom denna webbplats så har jag äntligen kommit vidare med önskan om att kombinera Kulturella fåror med detta nya skrivande, och därför vill jag nu uppmärksamma dig som läsare om att trots att både Kf och Fragment går in i träda så finns det en annan väg; den vägen heter (också) Fragment.

http://www.frangere.se eller Fragment som jag valt att kalla det.

Det har varit på gång en längre tid nu – den som orkat följa någon av mina bloggar har säkert märkt hur publiceringarna blivit färre. Känslan av att bära runt på hinkar med grus är ungefär så kul som till exempel Kf har känts å det senaste.

Där tar jag nu nya tag och det om något kommer bli a hoot (hoppas jag). RSS, nya och gamla texter kommer publiceras där – aldrig som ett dammigt återpublicerande av tradiga texter utan uppdaterade Kf- och Fragment-alster blandat med nya fräscha textäventyr.

Fortsätt gärna länka – kolla in Kulturkritik (nytt – försenat – nummer i april) – läs och kommentera. Texterna som finns här kommer ligga kvar men uppdateringar kommer ske ytterst sporadiskt.

Adieu kära läsare och vi ses på nya Fragment!

Korsets väg – ett år senare: Tro, ideologi och tvivel.

Qui passus es pro nobis, miserere nobis. Amen.

Ända sedan jag var barn så har jag fått höra hur tråkigt generationerna före mig hade på Långfredagen. Ingenting var öppet. Ingen biograf. Ingen teater. Ingenting. Radion spelade enbart klassiska verk och skratt skulle de allra helst hållas inne med. Långfredagen var verkligen lång förr. Idag är det annorlunda – förra året var min sambo till exempel på arbetet och två av mina kollegor står just i detta nu i bokhandeln. Det är numera bestämt bland handlarna att det ska säljas varor även på långfredagen.

Själv hade jag turen att få ledig tid denna fredag i kyrkoårets stilla vecka. Jag läser på – lär mig att denna dag högtidlighölls första gången i Jerusalem på 300-talet. Jag lär mig mer om Jesu lidande, hur minneshögtiden under medeltiden dramatiserades och att så kallade passioner komponerades. Det fascinerar, väcker bilder.

I stereon snurrar Passio av den estniske kompositören Arvo Pärt (f. 1935). Orden skapar en suggestiv stämning – målar vidare – tonsatt bibeltext väcker fler bilder. Knyter an det emotionella.

*

För en socialist är religion alltid ett brännande ämne, alltid ställt på sin spets och ifrågasatt utifrån marxistisk religionskritik. Men är en gudstro oförenlig med ett socialistiskt ställningstagande, och är något annat än ateism tillåtet för en socialist?

Under min tid vid Teologiska institutionen vid Uppsala universitet så var ett återkommande tillstånd hos mig grubbleriet. Mer där än någonsin tidigare sökte jag svar på frågor som berörde min egen existens, världen och rättvisa. Det ska erkännas att jag under en period faktiskt var på god väg att slå mig in på själasörjarens bana, men detta rann ut i sanden då jag tyckte att min egen övertygelse inte skulle ha räckt till för att motivera ett sådant yrkesval. Men om det nu blivit så, att jag studerat till präst, hade då min politiska övertygelse blivit svagare? Faktum är att jag inte tror det. Under det där året så mötte jag åtskilliga studenter, prästkandidater, föreläsare, präster och professorer som alla hade en mer eller mindre uttalad religiös tro – i en mängd trosriktningar och religioner. Men aldrig lät de den ta överhanden framför de sociala och samhälleliga problem som människan både i nord och syd står inför. Ett starkt socialt engagemang är i mina ögon en av de viktigaste fundamenten i ett politiskt eller religiöst ställningstagande.

*

Se i mig, Gud. Var i mig, Gud. Se i mig, var i mig.

*

Som socialist, och då i mitt fall av instinkt, så ser jag en mängd likheter mellan ett politiskt engagemang och en medmänsklig gudstro. Ett kärleksbudskap som det som i bibeln tillskrivs Jesus, är inte alls långt borta från en instinktiv socialistisk övertygelse. Kärleken till medmänniskan är och förblir ett av de viktigaste incitamenten till min vänsterposition, och denna position är kärlek.

Jag har länge slitits mellan hopp och förtvivlan då ämnet tro kommit upp på dagordningen. Eftersom jag då är någon form av socialist, om än oftare instinktivt än genom studier, så är också tro ett brännande ämne för mig. Men trots att jag i mångt och mycket skyr organiserad religion som pesten, så finns den personliga tron där. Det är inte postmodern new age, ej heller är den straffande eller auktoritär. Den är en ekumenisk humanistisk tro som överskrider samtliga gränsdragningar mellan bokens religioner.

*

Min personliga gudstro är underkastelsen, precis som de flesta av mina politiska åsikter är underkastelsen ideologi. Underkastelse är intet annat än att ge sig hän i kärleken till något större, något ogripbart och svårförklarligt. Vänster är underkastelse inför kollektivet och underkastelse är kärlek. Att underkasta sig det där oförklarliga som religionen bjuder, det där ogripbara men i många fall närvarande, är inte ett tecken på svaghet utan ett tecken på inre tro. En tro på den gudomliga kärleken – precis som ett kärleksförhållande mellan två människor innebär underkastelse inför varandras egenheter och existenser. Denna kollektivistiska handling är i mångt och mycket en av grundstenarna i mitt personliga identitetsbygge.

En personlig tro på en Gud, är i min åsikt inte oförenligt med en starkt grundmurad vänsterposition. Att lägga sitt liv i händerna på något man tror på handlar inte om att ge upp självbestämmandet – det handlar om att förlika sig med att det finns viktigare och större ting än den egna existensen. Så när jag positionerar mig till vänster och kritiserar högern och borgerligheten så gör jag det icke utifrån avundsjuka eller missunsamhet. Jag gör det för att jag tror på något större. Jag tror på en högre rättvisa. Jag tror på kollektivet och jag tror på skönheten i underkastelsen inför detta av individen.

*

S:t Johannes Kyrka i Norrköping.

För ett år sedan, om vi följer kyrkoåret snarare än årstidernas skiftningar och kalenderns datummärkning, alldeles nyss hemkommen från den närliggande S:t Johannes Kyrka samlade jag intrycken. Denna dag (21/3-2007) då solen stod högt på en klarblå himmel, som inom kristendomen förr var den viktigaste fastedagen och inom romersk-katolsk kyrka ännu är det, gick jag i kyrkan. Första gången på mycket länge får tilläggas.

Jag finner kyrkorummet vara en fristad, en plats där hetsen utanför i all sin världslighet motas bort. Jag hälsades av prästen i anslutning till vapenhuset, tog i hand och sa hej. Får mig ett programblad. Sätter mig på vänster sida ganska långt fram. Ser på koret: ett kors med en törnekrona står lutat mot altaret där ett ensamt ljus brinner. Framför korset ligger fem röda rosor utlagda. Ett för varje sår som tillfogades Jesus. Det doftar av gammal kyrka. Det välvda trätaket överaskar mig – det skär sig mot den näst intill gotiska fasaden. Men doften känner jag igen. Det luktar kyrka.

Paul Claudel

Det är ingen gudstjänst att vänta. Det ska bli recitation av den franske juristen – diplomaten – diktaren – dramatikern – katoliken – Paul Claudels (1868 – 1955) dikter om Jesu lidande. Claudel sägs ha slitits mellan kyrkans lära och drifterna vilket också blev till ett viktigt tema inom hans dramatik. Hans ungdoms agnosticism blev med åren till hängiven katolicism. Dikterna som reciterades i kyrkan denna Långfredag har tonsatts av den franske tonsättaren och organisten Marcel Dupré (1886 – 1971).

Marcel Duprés

Verket som framfördes heter ”Korsets väg” och låter oss följa Jesus längs lidandets väg. Paul Claudels dikter tillkom 1911 och innehåller diktarens högst personliga reflektioner kring Jesu lidande. Tillsammans med Duprés musikaliska ledmotiv, där tonerna från orgeln illustrerar motiven i Claudels dikt; korset, lidandet, tröst och försoning. Det är dramatiskt. Vi får följa Jesus från Pilatus längs Via Dolorosa till Golgata. Vi är med när Jesus faller – första, andra och tredje gången – vi möter Maria, Simon från Kyrene, Veronica med svetteduken, folksamlingen som hetsar, soldaterna och de fattiga kvinnorna. Vi får korsets börda över oss. Vi hör hammarslagen. Smakar det utspädda sura vinet. Ättikan. Vi hör Jesus sista suck och känner hur marken skakar då döden träder in.

Allt genom orgelns toner. Genom diktens ord.

Prästen reser sig alldeles innan verket förkunnar Jesu lidandes slut – döden – och går fram till altaret och blåser ut ljuset. En strimma rök letar sig upp. Upp mot glasmosaiken i kyrkfönstren. Maria. Jesus.

Det är mäktigt. Kännbart. Närvaro. Verket lämnar mig med en sorg, men också med hopp om ljus och kärlek. Jag fortsätter böja knä inför hjärtats röst, det är det enda jag kan göra. Hoppet om något rättvisare vill jag aldrig ska lämna mitt bröst.

Cum ergo accepisset Jesus acetum, dixit: ”Consummatum est”. Et inclinato capite tradidit spiritum. (Vulgate)

______________________________
Andra bloggar om: långfredag, påsk, jesus, marcel duprés, paul claudel, kultur, kristendom, svenska kyrkan, passio, arvo pärt, socialism, tro, ideologi, underkastelse, kärlek

Ett svart ljus som bländar

››Analogin är eklipsen.
Med återkommande precision inträffar den totala solförmörkelsen, allt stannar upp, fåglarna tystnar, men våra hjärtan slår sina slag och plötsligt är det afton.‹‹
- Leif Eriksson, ROOKE TIME 31: Post september 2001

Det handlar om att inte passa in, att inte vara önskad men också om att inte vilja passa in. Ett svart ljus bländar den som tror att ljuset i sig alltid är vitt och gott. Ett svart ljus kan vara en underjordens upplysning där ett etablerat konsensus lagt nyfikenheten till handlingarna. Där åsikten om yttrandets frihet formulerats om, blivit till ett relativt begrepp och numera används som ett tveeggat svärd. Friheten är tvång medan tvånget är frihet. Men inte varje gång, för inkonsekvensens tidsålder regeras oinskränkt av den som räds det svarta ljusets avslöjande sken.

››Liberalismen kan sedan mer än etthundra år användas till allt och intet. Det är inte ett begrepp för till exempel frihet, utan en etikett som man kan applicera också på de mest icke-liberala attityder och skeenden. Säger man att en sak är liberal så är den liberal även om den de facto är reaktionär och bakåtsträvnade. Säger man att man inte är liberal tas det till intäkt på att man är emot frihet, välstånd och så vidare, även om man kan påvisa att de åtgärder man föreslår främjar frihet och framgång. Vi har fångats i en rävsax.‹‹
- Bo Cavefors i intervju till artikeln ”Kallt krig och tysk höst” ur Kulturkritik #3, 2007.

Ordbokens (Nationalencyklopedin) definition av mörker är ett tillstånd i frånvaro av ljus, men också ett tillstånd i avsaknad av kultur och upplysning. Detta är den gängse uppfattningen som är kutym varhelst den etablerades diskurs kommer till uttryck. Det vita ljuset strålar idag som allra starkast från det västerländska elfenbenstornets topp och allt som inte faller piedestalens härskare i smaken fördöms å det allvarligaste. Vilket i sig inte är så särskilt upprörande eller överraskande, allt annat vore ju såklart ett generalfel. Med det vita ljusets logik.

Ett exempel på denna inkonsekventa hållning är Peter Lutherssons artikel om Bo Cavefors i tidskriften Axess. Med en avslutning som osar lika mycket missunsamhet som av personlig vendetta, uttrycker artikelförfattaren sin personliga uppfattning om det svarta ljuset som Cavefors spridit:

››Förlaget gick i konkurs. Förläggaren försvann för en tid utomlands. Omsider återvände han till Sverige. Uppenbarligen behövde han inte ägna sig åt lönearbete utan kunde alltså sysselsätta sig med skriverier. Sina upproriska fraser spred han från en rymlig och modern lägenhet precis i hjärtat av Malmö, vid Triangeln. Kontot på Bank Hoffman var av allt att döma fortfarande välfyllt. Det är skönt för samhällsomstörtare med kapital och banksekretess.‹‹
- Peter Luthersson, ”Samhällsomstörtaren på Sandgatan 14″ i Axess Magasin #2, 2008.

Det fria ordet som uttrycks med udden riktad mot den etablerade ”sanningen” ska helst knipa tyst; ungefär som allehanda alliansförsök att göra det socialdemokratiska mittenpartiet Vänsterpartiet till kommunister i debatter. Belägg motståndaren med ett stigma och resultatet blir nästan alltid detsamma: ett fokus bort från vad som egentligen sägs och ett vitt ljus på föreställningar som är näst intill omöjliga att värja sig från. Som tur är så strömmar det svarta ljuset fortfarande. Det är elektriskt och måste slås av manuellt.

*

Hur många liberaler behövs det för att skruva ur en svart glödlampa?

*

Underjorden. Underground. Motkultur. Counter culture. Det är det svartaste av ljus som upplyser oss om tillståndet i verkligheten, inte det vita ljuset. Det är därför som Hank Moody slår luften ur mig när jag njuter Californication. Det är därför Jean Paul Marat dyker upp i sitt zinkbadkar i bakgrunden samtidigt som Moody fyller själen med det enda lagliga sinnesförhöjande medel vi tillåts.

››Ja, friheten är oss förlorad, och förlorad utan möjlighet till återkomst. Men medan vi väntar på att tyrannen ska återta sin makt, kasta då en blick till de excesser av despotism som snart kommer komma då våra nuvarande tyranner faller.‹‹
- Jean Paul Marat ur l’Ami du Peuple, No. 625, 14 december, 1791 (fritt från Mitch Abidors engelska översättning).

*

Därför är det svarta ljuset, den svarta glödlampan och den svarta elektriciteten det som med sin underjordiska upplysning är det enda alternativet till de etablerade kanalernas konsensus och det är därför dessa kanalers inkonsekvens blir så tydlig.

››You need to take a closer look at me
Cause I was born to be the thorn in your side
No matter what you think you’re gonna see
You never wanted this barrage of fucking pride
You don’t want none of me‹‹
- Slayer, ”Payback” från God Hates Us All, 2001.

Kontrasten mellan svart och vitt – nihilismens variga arv i jakobinsk sårlinda mot samförståndets bubblegumsdoftande rakade könslöshet – är alla exempel på hur inkonsekvensens diskurs regerar oinskränkt, och det är därför fler svarta glödlampor måste sprida sitt ljus.

Därför är destruktion svaret, annars är vi alla förlorade i helvetets vita ljus.

——————————
Andra bloggar om: motkultur, samhälle, destruktion, svart ljus, upplysning, cavefors, marat, nihilism, jakobinism, underjord och californication.