Korsets väg – ett år senare: Tro, ideologi och tvivel.

Qui passus es pro nobis, miserere nobis. Amen.

Ända sedan jag var barn så har jag fått höra hur tråkigt generationerna före mig hade på Långfredagen. Ingenting var öppet. Ingen biograf. Ingen teater. Ingenting. Radion spelade enbart klassiska verk och skratt skulle de allra helst hållas inne med. Långfredagen var verkligen lång förr. Idag är det annorlunda – förra året var min sambo till exempel på arbetet och två av mina kollegor står just i detta nu i bokhandeln. Det är numera bestämt bland handlarna att det ska säljas varor även på långfredagen.

Själv hade jag turen att få ledig tid denna fredag i kyrkoårets stilla vecka. Jag läser på – lär mig att denna dag högtidlighölls första gången i Jerusalem på 300-talet. Jag lär mig mer om Jesu lidande, hur minneshögtiden under medeltiden dramatiserades och att så kallade passioner komponerades. Det fascinerar, väcker bilder.

I stereon snurrar Passio av den estniske kompositören Arvo Pärt (f. 1935). Orden skapar en suggestiv stämning – målar vidare – tonsatt bibeltext väcker fler bilder. Knyter an det emotionella.

*

För en socialist är religion alltid ett brännande ämne, alltid ställt på sin spets och ifrågasatt utifrån marxistisk religionskritik. Men är en gudstro oförenlig med ett socialistiskt ställningstagande, och är något annat än ateism tillåtet för en socialist?

Under min tid vid Teologiska institutionen vid Uppsala universitet så var ett återkommande tillstånd hos mig grubbleriet. Mer där än någonsin tidigare sökte jag svar på frågor som berörde min egen existens, världen och rättvisa. Det ska erkännas att jag under en period faktiskt var på god väg att slå mig in på själasörjarens bana, men detta rann ut i sanden då jag tyckte att min egen övertygelse inte skulle ha räckt till för att motivera ett sådant yrkesval. Men om det nu blivit så, att jag studerat till präst, hade då min politiska övertygelse blivit svagare? Faktum är att jag inte tror det. Under det där året så mötte jag åtskilliga studenter, prästkandidater, föreläsare, präster och professorer som alla hade en mer eller mindre uttalad religiös tro – i en mängd trosriktningar och religioner. Men aldrig lät de den ta överhanden framför de sociala och samhälleliga problem som människan både i nord och syd står inför. Ett starkt socialt engagemang är i mina ögon en av de viktigaste fundamenten i ett politiskt eller religiöst ställningstagande.

*

Se i mig, Gud. Var i mig, Gud. Se i mig, var i mig.

*

Som socialist, och då i mitt fall av instinkt, så ser jag en mängd likheter mellan ett politiskt engagemang och en medmänsklig gudstro. Ett kärleksbudskap som det som i bibeln tillskrivs Jesus, är inte alls långt borta från en instinktiv socialistisk övertygelse. Kärleken till medmänniskan är och förblir ett av de viktigaste incitamenten till min vänsterposition, och denna position är kärlek.

Jag har länge slitits mellan hopp och förtvivlan då ämnet tro kommit upp på dagordningen. Eftersom jag då är någon form av socialist, om än oftare instinktivt än genom studier, så är också tro ett brännande ämne för mig. Men trots att jag i mångt och mycket skyr organiserad religion som pesten, så finns den personliga tron där. Det är inte postmodern new age, ej heller är den straffande eller auktoritär. Den är en ekumenisk humanistisk tro som överskrider samtliga gränsdragningar mellan bokens religioner.

*

Min personliga gudstro är underkastelsen, precis som de flesta av mina politiska åsikter är underkastelsen ideologi. Underkastelse är intet annat än att ge sig hän i kärleken till något större, något ogripbart och svårförklarligt. Vänster är underkastelse inför kollektivet och underkastelse är kärlek. Att underkasta sig det där oförklarliga som religionen bjuder, det där ogripbara men i många fall närvarande, är inte ett tecken på svaghet utan ett tecken på inre tro. En tro på den gudomliga kärleken – precis som ett kärleksförhållande mellan två människor innebär underkastelse inför varandras egenheter och existenser. Denna kollektivistiska handling är i mångt och mycket en av grundstenarna i mitt personliga identitetsbygge.

En personlig tro på en Gud, är i min åsikt inte oförenligt med en starkt grundmurad vänsterposition. Att lägga sitt liv i händerna på något man tror på handlar inte om att ge upp självbestämmandet – det handlar om att förlika sig med att det finns viktigare och större ting än den egna existensen. Så när jag positionerar mig till vänster och kritiserar högern och borgerligheten så gör jag det icke utifrån avundsjuka eller missunsamhet. Jag gör det för att jag tror på något större. Jag tror på en högre rättvisa. Jag tror på kollektivet och jag tror på skönheten i underkastelsen inför detta av individen.

*

S:t Johannes Kyrka i Norrköping.

För ett år sedan, om vi följer kyrkoåret snarare än årstidernas skiftningar och kalenderns datummärkning, alldeles nyss hemkommen från den närliggande S:t Johannes Kyrka samlade jag intrycken. Denna dag (21/3-2007) då solen stod högt på en klarblå himmel, som inom kristendomen förr var den viktigaste fastedagen och inom romersk-katolsk kyrka ännu är det, gick jag i kyrkan. Första gången på mycket länge får tilläggas.

Jag finner kyrkorummet vara en fristad, en plats där hetsen utanför i all sin världslighet motas bort. Jag hälsades av prästen i anslutning till vapenhuset, tog i hand och sa hej. Får mig ett programblad. Sätter mig på vänster sida ganska långt fram. Ser på koret: ett kors med en törnekrona står lutat mot altaret där ett ensamt ljus brinner. Framför korset ligger fem röda rosor utlagda. Ett för varje sår som tillfogades Jesus. Det doftar av gammal kyrka. Det välvda trätaket överaskar mig – det skär sig mot den näst intill gotiska fasaden. Men doften känner jag igen. Det luktar kyrka.

Paul Claudel

Det är ingen gudstjänst att vänta. Det ska bli recitation av den franske juristen – diplomaten – diktaren – dramatikern – katoliken – Paul Claudels (1868 – 1955) dikter om Jesu lidande. Claudel sägs ha slitits mellan kyrkans lära och drifterna vilket också blev till ett viktigt tema inom hans dramatik. Hans ungdoms agnosticism blev med åren till hängiven katolicism. Dikterna som reciterades i kyrkan denna Långfredag har tonsatts av den franske tonsättaren och organisten Marcel Dupré (1886 – 1971).

Marcel Duprés

Verket som framfördes heter “Korsets väg” och låter oss följa Jesus längs lidandets väg. Paul Claudels dikter tillkom 1911 och innehåller diktarens högst personliga reflektioner kring Jesu lidande. Tillsammans med Duprés musikaliska ledmotiv, där tonerna från orgeln illustrerar motiven i Claudels dikt; korset, lidandet, tröst och försoning. Det är dramatiskt. Vi får följa Jesus från Pilatus längs Via Dolorosa till Golgata. Vi är med när Jesus faller – första, andra och tredje gången – vi möter Maria, Simon från Kyrene, Veronica med svetteduken, folksamlingen som hetsar, soldaterna och de fattiga kvinnorna. Vi får korsets börda över oss. Vi hör hammarslagen. Smakar det utspädda sura vinet. Ättikan. Vi hör Jesus sista suck och känner hur marken skakar då döden träder in.

Allt genom orgelns toner. Genom diktens ord.

Prästen reser sig alldeles innan verket förkunnar Jesu lidandes slut – döden – och går fram till altaret och blåser ut ljuset. En strimma rök letar sig upp. Upp mot glasmosaiken i kyrkfönstren. Maria. Jesus.

Det är mäktigt. Kännbart. Närvaro. Verket lämnar mig med en sorg, men också med hopp om ljus och kärlek. Jag fortsätter böja knä inför hjärtats röst, det är det enda jag kan göra. Hoppet om något rättvisare vill jag aldrig ska lämna mitt bröst.

Cum ergo accepisset Jesus acetum, dixit: “Consummatum est”. Et inclinato capite tradidit spiritum. (Vulgate)

______________________________
Andra bloggar om: långfredag, påsk, jesus, marcel duprés, paul claudel, kultur, kristendom, svenska kyrkan, passio, arvo pärt, socialism, tro, ideologi, underkastelse, kärlek